Tack för tips
Tack för dem tips vi fått, vi funderar lite och tar en sak i taget för nu….
I söndags var vi i kyrkan, fantastiskt duktig kör som var där Corona tror jag dem heter (nu får ju det mig på helt andra tankar än en kyrkokör, men det kanske stavas annaorlunda?).
När namnen lästes upp bröt min kontroll en stund… Leif Hampus Jimmy Haglund 5 år, 0 månader och 1 dag. Jag hörde damen i raden bakom mig flämta till, -bara 5 år. Då grät jag, min lilla älskling 5 år, 0 månader och 10 timmar…. Ganska precis, han föddes 14 sept 2011 kl 18.30 och dog 15 sept 2016 kl 04.30.
Amanda och jag gick till graven efteråt, mamma och pappa var med en liten stund. Amanda och jag tog med oss en serietidning, fortsättningen på den sista han läste innan han dog, Ninjago den mörka ön del 2. Vi läste halva, sen frös vi och var hungriga så vi åkte till stan och åt lunch.
Idag har Amanda varit ledig, alla dagis och skolor tycks stängda i stan?! Så vi har haft en hemma dag, hon har pysslat och målat och jag har rensat i köksskåp.
Mina älskade barn, ett här fysiskt och ett i mitt hjärta……
Sakerna
Vi går i tankarna att börja rensa bland hans saker.
Dem hårda sakerna kan vi ge till sjukhuset, lekterapin och dem barnen som behöver lite extra uppmuntran där. Men dem mjuka…. Nu menar jag inte det välanvända givetvis!
Kläder och gosedjur, det som inte är nytt, men knappt använt.
Vi vill att det kommer till något bra, jag vill inte lägga det i en container för insamling, jag vill inte sälja det.
Finns det någon därute som har en idé eller en kontakt. Jag behöver inte ha en personlig koppling till vem som får sakerna, men jag vill att dem kommer dit dem behövs och värdesätts för vad dem är, inte mer och inte mindre. Kläder, gosedjur.
Kanske barn vars föräldrar inte har dem möjligheter vi haft att ge honom allt han fått.
Är det någon som har en idé, tanke, kontakt så maila mig superherohampus@outlook.com eller kommentera här.
Halloween
Halloween var en av Hampus favorithögtider. Han älskade att klä ut sig. Nog för att han mest levde i kalsonger under sin sjukdomsperiod, men utklädningsglädjen har alltid funnits där. Han sista dag på fötterna, veckan innan han dog, på avledningen så gjorde jag äntligen klart hans trollkarlshatt och mantel, vilken glädje i ungen, då kunde han klä ut sig och ändå ha bara kallingar…..
Hittade lite gamla bilder på när han hade maskerad på dagis och förra året när han gick bus eller godis för första och enda gången i sitt liv (men jag har dem inte på datorn….).
Förra året skrämde han nog slag på en av grannarna på ett helt annat sätt än tänkt för dagen. Han hade sin spindelmannendräkt och mössa på sig, det här var en granne som var ovetandes om hans sjukdom och mest sett honom busa omkring ute. När mannen gick in för att hämta godisskålen så slet Hampus av sig mössan och mannen kommer tillbaka till en uppenbart sjuk pojke, från buskillen med spindelmannen mössan…
Åh minnen, hur härliga och hur vemodiga är dem inte?!
Imorse var jag till gymet, jag kör mest styrketräning och behöver lite vila mellan seten, då fibblar jag med telefonen, upp kom ett minne från 2 år sedan när han var pirat på dagis… Jag kunde inte koncentrera mig efter det och gick ifrån gymet. Jag åkte till hans grav, kände ett sånt behov att få vara honom så nära det är möjligt en stund. Jag pratade lite med honom, jag grät en stund, sen kändes det lite lättare igen. Min fina kille, du har det bra där du är, jag älskar dig oändligt och saknar dig lika mycket…..
Det är stopp i köksavloppet, jag har tagit till alla medel jag själv känner till (ja uppvuxen i ett pappa fixar själv hem och klarar mycket själv), men icke… det vägrar släppa…. Sicken tur att man har en lillebror som är rörmokare! Tack Bosse som nu står på knä med huvudet djupt inne i vårt köksskåp och en maskin som låter så in i ******.
Dagarna går, nu kommer höstlovet…. Amanda är hemma på måndag, alla skolor är stängda. Vi ska till Vintrosa med mormor, kratta löv och känna stillheten och friden som alltid finns där. Sen till Johanna med barn en stund. Någonstans ska en tid bestämmas för bus och godis, jag är inte mycket för detta tilltag, men men.
Imorn är det tacksägelse för Hampus i kyrkan, Amanda och jag ska gå, likaså mamma och pappa. Jag är inte troende, men vissa saker vill jag göra för att det känns bra i själen på något sätt.
Det är visst så att vardagen rullar på där ute, jag hittar rutiner och jag håller med kuratorn, jag tar mig ut jag gör saker, jag är inte rädd även om jag är panikslaget ledsen och utmattad ibland. Fika på jobbet rutin behöver jag inte för att komma tillbaka till det, jag behöver vila hjärnan och sen successivt återgå till någon sorts arbetsuppgift. Det finns ett sug i mig, det här att gå hemma trivs jag inte med, men jag tror inte det är riktigt dags än…. Acceptans och tid….
Valet att leva
I samtalet med kuratorn idag så sa jag att jag ibland undrar om det inte vore lättare att bara försvinna från den här världen, får jag se honom igen då?
Jag insåg snabbt att hon raskade på med allmänna suicidfrågor. Det var inte så jag menade! Jag är inte självmordsbenägen, jag vill inte dö eller ta livet av mig!
Ibland tänker jag tanken, om jag dör får jag återse honom då? Får jag höra hans röst, känna hans kropp, värmen från hans hud, känna hans andetag? Får jag höra hans skratt då? Försvinner min smärta då?
Jag vaknar varje dag och gör valet att jag vill leva, men jag menar inte att jag skulle vilja dö, jag menar valet att leva livet och se framåt. Att inte ligga kvar i sängen och vältra mig i min sorg, att leva!
Dödsboanmälan, bouppteckning… han var ju för **** bara 5 år!
Det finns saker som irriterar mig, praktiska saker som måste göras som irriterar mig.
Tex hur kommer det sig att jag när han levde hade fullt ansvar och tillgång till alla hans tillgångar (ni kan ju tänka er vilka miljoner en femåring har samlat på sig), när han dör då får jag inte längre göra ett smack förrän alla papper är klara.
Begravningsentrepenören säger -ni behöver göra en bouppteckning, vi kan göra den, men det kostar. Vi pratar ca 5000:- här!
Skatteverket sa idag att det räcker med en dödsboanmälan -kontakta kommunen!
Jag ringer kommunen som säger -nej du behöver inte göra någonting, han var ju så liten… Eeeehhh det vet jag med största säkerhet inte alls stämmer! Jag säger det till henne och hon ber att få återkomma. Hon ringer senare under dagen, när jag står i duschen så klart, jodå vi behöver göra antingen en bouppteckning eller en dödsboanmälan. Om vi vill göra det senare så ska jag ringa henne imorn.
Hampus tillgångar uppgick till ca 8000:-, då räcker gott en dödsboanmälan, kanske enklare för oss att kommunen sköter det hela så blir det riktigt gjort… men….. nu ska örebro kommun betala försäkringspengarna, och dem måste betalas till dödsbot med andra ord läggs nu ytterligare dryga 44.000:- in på hans konto, räcker det då fortfarande med en dödsbosanmälan? Och hur i helskotta tänkte de när de ska betala försäkringspengar pga ett dödsfall till dödsboet? Blir snurrig och beslutar att jag ringer denna människa igen imorn så får hon avgöra….
Jag menar han var precis fyllda 5 år, måste saker bli komplicerade då? Jag är hans mamma, vi är hans förmyndare. Sen snurrar jag visserligen ihop saker i skallen eftersom den inte är särskilt logisk och konstruktiv just nu.
Alla försöker vara hjälpsamma, bankkontakten mailade svar inom timmar, försäkringen likaså, kommunen pratade med juristerna en extra gång, skatteverket svarade tålmodigt när jag trasslade in min hjärna i en tankeloop….
Hjärnan känns som tuggummi, tänk att jag stundtals tänker att jag kanske skulle jobba några timmar om dagen… Jag försöker acceptera att jag behöver tid till återhämtning och bearbetning. Otåligt väntar jag på att tiden ska gå, att tiden ska hjälpa mig läka….
Idag har jag varit hos kuratorn på Lillån, jag gillar henne, hon påminner om en annan kurator jag känner!
Stackars Jimmy kom hem full av energi och talade så han talade, jag var mest snurrig och kunde inte fokusera på ett smack av vad han sa och när han klev innanför dörren höll jag på att skriva ett sms, det blev aldrig skickat, kunde inte koncentrera mig på det. Jäkla hjärna, kan jag inte bara med viljekraft få dig att fungera normalt??
Upp och ner och viktigt ämne
Jag klarar inte att skriva alla dagar, dem dagar jag mår som sämst så kan jag inte ta mig för det, tankarna är för mörka och det tar all min kraft att stå ut hela dagen.
Det märkliga i det här är att jag ändå tycker att jag mår bättre i stort.
Igår hade jag en riktig bottendag, grät redan när jag vaknade och Amanda fick bevittna en del tårar innan vi väl kom iväg till skolan. Ibland oroar jag mig för att hon får se så mycket av mina känslor. Samtidigt förklarar jag alltid varför jag är ledsen, jag tror att det är fel att gömma känslorna.
Fick ett mail från försäkringsbolaget att dem måste ha ett konto till dödsboet, jag blev förbannad och nästan skrek att vad faan förväntar ni er, han var 5 år, hur djävla många kontonummer tror ni han har… Jag sansade mig, grät en stund till och jag vet ju alla praktiska regler och bla bla bla. Jag önskar jag inte behövde befatta mig med dem!
Jag tog mig ut ur huset vid elva för att handla, vid affärn träffade jag på vår gamla materialare, han frågar som alla andra, -är det bra? Jag var för sänkt för att ljuga och Tommy stod mig nära en gång i tiden, en sån man alltid litar på, som när tiden begav sig alltid fanns där. Så jag sa -nej det är inte bra, du har inte hört alltså, min son har dött för en dryg månad sedan. Vilken djävla grej att slänga på någon vid affärn sådär, kände mig lite taskig, men jag kunde inte bara säga jo det är bra, jag kunde inte heller prata då hade han fått ta hand om mig storgråtandes….
En sak jag tänkt mycket på, som jag tänkte på även den tiden Hampus var färdigbehandlad i våras. PTSD, visste ni att ca 70% av alla nära anhöriga till cancerpatienter drabbas? Det börjar belysas, men det finns inte vad jag uppfattade då (eller nu) någon direkt hantering av det hela. Vad görs för att hjälpa föräldrar vars barn är “färdigbehandlade”? Dem som går med den konstanta oron att hamna i mina skor. Dem som hoppas att det är över nu, men som vet att varje blodprov kan innebära en katastrof. Som vet att barnen blir aldrig friskförklarade, dem ska gå med oron, dem ska hantera den. Vården säger till en att nu är hen “frisk”, nu ska ni till vardag, barnet får ett par månader på sig för återhämtning, sen är det skola/dagis etc. Ni ska till arbetet. Ni ska gå med spänningen, oron, skräcken. Ni ser barn runtomkring som får återfall, som dör. Erat barn är friskt…. men man vet ju aldrig…. Så gnager oron vidare, vem tar hand om mig nu när jag slitit både mentalt och fysiskt länge för mitt barns skull, för familjen, för mig själv. Tröttheten, oron, den mentala smärtan i allt som gåtts igenom, allt man tryggt stått bredvid och sett sitt barn uthärda….
Nu är det ju ändå så att majoriteten blir faktiskt friska, men det spelar ingen roll för oron…… Vem hjälper till hur vi hanterar den, hur lever man som vanligt igen?
Hampus är död, jag har ingen sådan oro kvar, jag är i sorg, jag är i kaos, men oron, den finns inte kvar.
En dag i taget, varje dag vaknar jag och tar beslutet att jag vill leva, jag vill gå framåt, jag står ut med sorgen som den är, vissa dagar skit och andra inte särskilt påtaglig…. en dag i taget!
Tung morgon igår
Jag sov knappt natten till igår, kunde bara inte somna. Vände och vred och vred och vände, tankarna flög korsan och tvärsan. Jag saknar min pojke, gick och hämtade hans nalle, kramade hårt, grät en skvätt…. Det slutade med att jag kröp ner bredvid Amanda, där kunde jag om än lite ledbrutet sova några timmar i alla fall.
Vaknade med ett tungt sinne, tog mig igenom morgonen för Amanda, följde henne till skolan och gick till graven på vägen hem. Grät och grät och grät, kunde inte sluta. Det är vid dem stunderna jag har svårt att stå ut, det är vid dem stunderna jag inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska kunna ta mig vidare. Som tur är så varar dem oftast inte en evighet, även om det känns så just i stunden. Hur är det möjligt att han är borta? Att den djävla cancern vann??
I dem stunderna är jag inte så klarsynt, jag är bara förtvivlad!
Johanna kom planerat förbi, hon höll mig på fötterna igår, eller kanske att hon gjorde att jag klarade att hålla mig uppe.
I dem stunderna kan jag inte sträcka ut en hand och be om hjälp, det går inte, jag kan inte. Jag vet inte varför, det bara är så, i mina svaga stunderna är jag bara svag….. Jag vill inte ha något tycka synd om, jag behöver bara någon som är och många gånger behöver jag bara vara själv också, svår balansgång!
Dagen blev bättre och det känns bättre idag än igår.
Jag försöker hitta en rutin i vardagen, hantera saker som är. Jag tänker tanken att börja känna på jobbrelaterade saker. Jag tror att hade jag ett jobb där det inte var så mycket ansvar och människor involverade så hade jag snart tagit steget att jobba några timmar i taget. Som det är nu så klarar jag inte logiska eller rationella saker riktigt, jag kan inte ta beslut och prioriterar helt åt helskotta för att min hjärna inte riktigt hänger med.
Det går inte att förklara för någon som inte varit trött på det sättet min hjärna är, det går inte att förklara varför jag glömmer saker i affären, som klart och tydligt står på listan. Hur jag vissa stunder klarar en shoppingrunda och andra inte kan ta mig till brevlådan. Hur jag kan bli helt slut av att lämna Amanda till skolan, att jag klarar ett gym fullt av människor om lokalen är känd. Hur jag blir trött, yr och får massiv huvudvärk av att bara tänka tanken på vissa aktiviteter.
MEN… jag går framåt, det går bättre och bättre, ett steg i taget, en stund i taget, bara jag inte stressar den så kommer min hjärna att fungera igen.
Det är en svår sak för mig, jag blir rastlös av att gå hemma, av att inte klara något vettigt, det där att städa och sortera garderober etc är inte för mig i längden och det slutar oftare med att jag apatiskt tittar på nonsens på tv efter ett tag.
Amanda och jag pratade en del om Hampus imorse, hon blev glad att få prata om honom, hon konstaterade att hon vill prata om honom ibland och jag sa till henne att det är ok och att det också är ok att hon är glad att ha mamma och pappa för sig själv och att jag är glad att jag får mer tid med henne. Hon sa att när Hampus levde så kändes det som att vi bara brydde oss om honom. Jag berättade att jag älskar henne och att vi alltid gjort och alltid kommer göra det.
Hon är sju, så efter det vändes fokus till annat. Det kändes som en fin stund och att hon fick säga vad hon ville och få bekräftat att allt är ok, hon får känna och tänka vad hon vill eller inte vill.
Dagen idag fylls med vardagshandling och eventuellt organisera Amandas massiva pysselarsenal!
En del av mig
Hampus var bokstavligen en del av mig, jag har förlorat en del av mig. Mitt hjärta kommer aldrig bli detsamma igen. Jag ser framför mig ett sår som sakta läker, ett ärr som lämnas kvar där jag för alltid kommer minnas den del som saknas.
Mitt hjärta har flera delar, det är tack vare det som jag kan leva. Amanda är en annan del av mitt hjärta, den delen är hel och frisk, den delen sitter ihop med mitt sår som ska bli ett ärr så småningom.
Jag blir på ett annat sätt….
Hemma
Borta bra, men hemma bäst…
Jag kan inte ändra något som hänt, inget i det förflutna kan göras om. Vi kan leva så gott vi kan på bästa sätt med det vi har.
Jag tror på att alla människor kan påverka sitt liv, men vissa saker är beständiga, vissa öden är oförklarliga och går inte att ändra. Vi försöker ibland, med Hampus köpte vi oss ett extra år med den moderna forskningen, vi fick ett extra år med honom som inte var tänkt i hans öde. Det tackar jag alla forskare, läkare och alla andra övriga människor och maskiner för!
Jag har förlorat mitt barn, vår son. Vår oskyldiga pojke som kämpade så tappert.
Som både stred och accepterade sitt liv och sitt öde. Utan att han egentligen var medveten om att han gjorde så. Han levde sitt liv fullt ut och jag är evinnerligt tacksam att han gjorde det med oss. Att just jag fick äran att vara denna kämpes mamma!
Idag är dagen vi börjar åter gå mot vardagen efter semestern.
Amanda var i skolan, Jimmy och jag var och handlade och annat som var nödvändigt under dem timmarna hon var där.
Vi besökte graven, jag har saknat att göra så. Det stod en ny fin grön ljung där och en hälsning från hans bästa kompis Molly. Det gör mig sorgset tacksam och glad att tänka på hur han påverkade flera i sitt korta liv.
Jag vet inte, det känns som jag stundtals kommer till en acceptans att han är borta. Ja jag kastas tillbaka in i sorgen också!
Jag börjar kunna tänka tanken att rensa hans rum. Jag klarade att slänga hans plastmuggar han använde på slutet. Jag har börjat tänka på vad jag vill ha kvar och hur, det kan inte skyndas på, det är en process och jag gör inget spontant! Jag vill inte riskera smärtan om jag ångrar mig sen, att något är borta.
Den här semestern har gjort nytta för oss alla. Att slappna av någon annanstans har gett lite distans och andningsutrymme. Välbehövligt. Saknaden finns varje dag, det har bara gått en månad. Tänk det har gått en hel månad!
Det lekte en dagis grupp i lekparken bakom huset i förmiddags, hur underbart och också smärtsamt det är att höra deras skratt och skrik. Jag behöver det, jag behöver höra och se levande barn, det mildrar min smärta med tiden. Det gör att jag accepterar bättre med tiden. Jag behöver utsätta mig för doser av sånt som är smärtsamt, för det är samtidigt så härliga saker som jag vill kunna klara av utan smärtan så småningom.
Det låg saker och väntade i posten när vi kom hem.
Smärtsamma påminnelser…
Fina påminnelser…..
Och något till mig, en dagbok eller bara en bok för ord, privata som jag bara vill ha för mig själv…
Semester
Härliga semester, underbara värme och flykt från verkligheten!
Han är alltid här, jag känner hans närvaro. Jag kan inte förklara det och jag kan inte få känslan att försvinna. Det är som att han finns bredvid mig, men ändå inte. Som en närvaro som bara är. Vissa stunder tynger det mig, jag saknar honom fruktansvärt.Jag ser på Amanda, tittar mig runtomkring som att jag skulle få syn på honom någonstans.
Amanda sa en kväll att hon nästan glömmer vad som hänt ibland när vi är här. Jag sa till henne att det gör jag med och visst är det skönt att få bara tänka på det vi gör nu, bara vi tre.
Det kändes bra att säga det och det känns skönt att få lämna den stora sorgen en stund.
Det finns stunder när jag hör hans röst, när jag ser honom glimta förbi. När jag hör honom ropa -mamma, mamma, mamma!
Ibland rämnar mina murar en stund… jag får den där plågsamma förkrossade känslan i magen igen, som att mitt hjärta skulle brista. Jag grät förtvivlat en stund. Mitt älskade barn, du fattas mig. Det går inte att beskriva hur mycket!
Det finns stunder jag bara vill gå och gömma mig, stunder där jag vill bara vara ifred och få gråta. Hur härligt det är här så försvinner inte den känslan riktigt, stundtals står jag knappt ut med mig själv, med att vara här i all värme och härlighet… jag vill höra hans röst, jag vill känna hans hud, lyssna till hans andetag, hans bestämdhet och hans skratt. Det gör ont! Men jag är på semester, Jimmy säger att jag ska försöka lämna det hemma… men det går inte riktigt…
Missförstå mig inte, jag njuter av semestern, jag har en framtidstro. Jag kan se mig själv leva ett liv trots att han är död. Jag kan se mig ta mig till en vardag, en lycklig vardag! Men satans vad ont det gör att sakna honom, det är som en sjuk hemlängtan som aldrig går över! Som en rastlöshet i min själ. Min hjärna behöver vila ibland, klarar inte alla ljud och människor hela dagarna. Vi är trötta på kvällarna och det ger mig välbehövlig vila. Jag tränar en stund på eftermiddagarna, i lugn och ro.
Jag sitter här vid poolen, tittar när Amanda plaskar som fisken i vattnet, underbara unge!
Några dagar kvar i solstolen!
