Att vara olika, sörja olika
Alla är olika, vi känner och agerar på olika sätt. Som Lina brukar skriva, alla gör på olika sätt och allt måste vara ok.
Vi försöker acceptera varandras olikheter, ibland är det svårt och ibland frustrerande.
Jag kan bara svara för mig själv och mina reaktioner och min hantering. Jimmy och jag gör olika, det är ok! Det är frustrerande när vi inte riktigt kan förstå oss på varandra. I slutänden i våra diskussioner så landar vi i att vi gör olika, vi måste hitta sätt att acceptera och hantera den andras reaktioner och beteende utan att klandra eller döma.
Det är inte enkelt alla gånger! Vi hör ihop Jimmy och jag, det vi gått igenom har vävt oss samman på ett sätt som inte går att beskriva. Det har också varit slitsamt och tungt många många gånger.
Jag var hos en kurator i förra veckan, hon lyckades sätta ord på min oro kring Amanda, äntligen var det någon som förstod och tog tag i saken. Jimmy tycker att jag inte ska måla faan på väggen, hon mår ju bra just nu. Ett steg i taget, men jag vill inte att vi ska upptäcka om några år att hon gått och tänkt på saker som orsakat henne oro etc när vi kunnat hjälpa henne framåt.
Jag vill inte fastna och grotta ner mig i smärtan, jag börjar känslomässigt inse att han är borta, det gör mig otroligt sårbar och kanske mer ledsen. Sorgens faser är det väl som med många andra skolboks saker, ingen som följer i rakt led utan man hoppar fram och tillbaka i stegen. Jag försöker ge smärtan plats, men inte ta över för mycket, hitta sätt att bryta det negativa och allt för smärtsamma mönstret ibland.
Jag kan vara avundsjuk på Jimmy som lyckas betydligt bättre än jag på det planet. Jag kastas mellan gränslös smärta och förtvivlan till framtidstro och glädje, lättnad att oron är borta. Runt runt går det.
Jag tycker att jag accepterar det, det är som det är, jag kan inte skynda på på något annat sätt, inte just nu iallafall. Jag kan inte förtränga eller trycka undan smärtan och sorgen, den är ett faktum och jag ska ta mig igenom denna storm.
Jag lever fortfarande timmar i taget, inte en dag…. det går framåt! Jag är inte fullt lika yr i huvudet längre, jag kan fullfölja fler tankar även om det är långt ifrån alla. Jag kan planera någon dag längre än den jag är i.
Jag tittar på alla bilder och gråter, skrattar om vartannat, minns med värme, minns med smärta. Jag ska inte grotta ner mig i bilderna för ofta, så är det, men jag behöver titta på dem, jag finner tröst i att han finns där. Som att det bekräftar för mig att han fanns, han levde, han var underbar på sitt sätt.
Framtid
Jag är inte i framtiden än, såret är för öppet, men jag kan se att det finns en framtid, en framtid jag vill leva trots att Hampus inte gör det.
Riktigt hur det vet jag inte, hur jag ska ta mig dit är ett steg i taget.
Mina och våra dagar går ganska bra, jag har stunder där jag kan distraheras. Amanda och Jimmy, familjen gör mig glad och jag kan hitta styrka i dem och i mig själv.
Jag har en inre styrka och en viljekraft som säger att jag kommer ta mig framåt, trots det ibland bottenlösa hålet av smärta, ren fysisk smärta av saknad och sorg, så vet jag att det finns en framtid att se fram emot!
Imorgon ska vi packa, på måndag åker vi till Arlanda och på tisdag bär det av till Canarieöarna. Det ska bli så skönt, jag kommer fortfarande känna saknad och vara ledsen, men vi gör det som familj. Vi tar ett avstamp framåt och skapar nya fina minnen. Vi får en paus och ett byte av miljö, där kan vi andas lite extra en stund. Det och solen, värmen, min kropp skriker efter den. Sommaren vi haft har inte varit en sommar, det har varit sjukhus, sporadiskt kunna vara med Amanda och ett rent helvete stundtals.
Jimmy och jag har inte åkt utomlands tillsammans förut, Amanda har aldrig flugit, spännande nya saker att göra tillsammans.
Jag tog en tur till graven idag, ofta vill jag inte gå därifrån, jag vill sitta där och bara vara med honom. Idag gick det bra, inga tårar. Det är viktigt för mig att ljuset är tänt, att det är fint och ordning åt honom. Eller egentligen åt oss…
Kalas för Jimmys brorson under eftermiddagen, att sitta i soffan och prata om allt eller inget. Jargongen som är i släkten, jag älskar den och att det sen plötsligen kan svänga till konkreta, “allvarliga”, intressanta diskussioner. Det finns så otroligt mycket värme i dem alla, under den ibland tuffa ytan.
Jag hade en kort kort stund där andan gick ur mig, barnen satt och skrattade vid köksbordet, någon sa det är härligt med barnskratt, jag hörde Hampus skratt mitt i allt, i mitt huvud hörde jag honom med dem och jag var tvungen att ta några djupa andetag för att inte brista. Inte att jag inte kan brista där, men kan jag välja mina stunder så gör jag, ett barnkalas är inte en av dem jag väljer frivilligt. Det vände snabbt, det varade bara en sekund.
Det är så härligt att höra Amanda leka, stoja och hon har sin plats där, dem har det allihop, deras självklara plats i gruppen bland kusinerna.
Nu middag, potatisbakelser med parmesan och vitlök, grilla kyckling, det är ju lördag!
Tårar
Gårdagen flöt på bra, jag träffade en vän och klarade en tur på stan inklusive lunch.
Jag åkte en sväng till gymet på kvällen, när jag kom hem hände nåt med mig…
Vi satt och la över bilder till iCloud från telefonerna, Jimmy hade en massa bilder jag inte sett förut. Jag bröt ihop, jag grät och grät, det gör så ont. Han är borta, han är verkligen borta, min älskling är borta. Jag vill INTE!!!
Efter en stund sinade tårarna och jag gick till sängen, dem kom snabbt tillbaka i stillheten som sängdags innebär, jag försökte ta till ljudboken, men tårarna bara rann, smärtan i bröstet ville inte ge vika, Jimmy kom och höll om mig och jag snyftande säger, jag vill inte, jag vill ha tillbaka honom, jag vill inte, det gör så ont.
Efter en stund till så somnade jag av utmattning.
Vaknade lite låg imorse, men ändå ok. Slog upp telefonen som signalerade att några bilder lagts till i iCloud, så satt jag där igen, tårarna bara sprutade, en känsla av förtvivlan i hela kroppen…
Idag ville jag lägga mig i sängen, blunda för allt och bara ligga kvar där, gråta och vara ledsen hela dagen… men…. jag vet att dels mår jag inte bra av det och dels så behöver Amanda lite mer än så.
Så jag klev upp, gjorde hennes frukost och snart är det dags att gå till skolan.
Kanske har jag gråtit nog idag nu, kanske inte….
Jag sänder en tanke till Isabell och hennes familj
Superherohampus-wod
En stunds lättnad
Under eftermiddagen har jag kännt mig stark och positiv, jag har i stunder kännt att trycket och smärtan som sitter i mitt bröst har lättat. Jag har till och med haft någon minut där jag inte känt den!
Under kvällen har den kommit tillbaka med full kraft, en stor oroskänsla, sorgsenheten och den extrema saknaden. Vad jag saknar honom, älskade älsklingen. När jag tänker på det så blir jag alldeles överväldigad av smärta. Jag tror ändå att jag måste tillåta mig att bli det ibland, annars kommer jag inte kunna bearbeta på riktigt. Att lyckas distraheras, om så bara för några minuter är skönt, fantastiskt skönt, men jag måste låta sorgen ha sin gång.
Amanda och jag var vid graven när hon slutat skolan idag, vi satte dit ett nytt ljus i lyktan, ett LED ljus som ska hålla många timmar.
Amanda har hjälpt mig med maten idag och igår, hon blir så glad och allt smakar bättre för henne. Igår hemgjorda köttbullar och idag köttfärspaj med tacosmak. Jag lyckas med bekanta smaker få henne att prova och gilla nya saker. Hon har alltid varit lite kräsen i maten älsklingen, men nu kanske vi har chansen att hon vill prova lite nytt!
Jag har återupplivat storytel på min telefon, jag slår på något att koncentrera mig på när jag behöver.
Imorgon är en ny dag…
Läkartid
Imorse lämnade jag av Amanda vid skolan, vi tog bilen eftersom jag skulle direkt till gymet.
Jag ställde bilen som jag brukar efter kanten av vägen, inte en tanke på att Amanda som sitter bredvid mig fram (japp hon når över längdgränsen nuförtiden vår stora tjej) fick kliva ur på sidan där kyrkogården är.
När hon gått ur bilen så sa hon -mamma, jag vill inte att vi parkerar vid kyrkogården när jag ska till skolan, då minns jag vem som dött i våran familj. Lilla, stora, kloka älsklingen vår ville inte börja dagen så!
På gymet mötte jag en sjukgymnastkollega jag inte sett på länge, en av dem som inte vet något om vad som hänt. Hon frågade om jag jobbar kvar och jag drar ett djupt andetag, förklarar att ja det gör jag, fast jag har inte jobbat på ett tag. Hon ser ansträngningen i min kropp och säger att jag inget behöver säga. För mig känns det bra att berätta, jag är inte ute efter sympatier, men jag kan heller inte låtsas att det inte finns. Så jag sa bara att min son gick bort i cancer för några veckor sedan.
Jag tycker man ser ganska direkt på människor hur dem klarar att reagera, det drar förbi en smärta i deras ögon, de drar ett djupt andetag och bemöter mig som dem kan, alla på sitt sätt.
Jag lär mig möta människor, så småningom kommer jag kunna möta dem utan att min extrema sorg måste ta en sådan plats i konversationerna.
Efter gymet var jag hos läkaren för att få sjukskrivning, det var en jobbig stund. Först är väntrummet helt smockfullt, människor som pratar om olika saker överallt, jag blir yr i huvudet och stressnivån ökar markant.
När läkaren kommer säger han med den självklarhet dem alltid säger -jag har en student med mig, han ser på mig att jag hajar till, inte alls bekväm och fortsätter -går det bra? Annars får du säga till.
Jag kan inte säga mer än att -ja vi försöker med det. Jag blir som förlamad när det ställs frågor eller jag ska ta även dem minsta besluten ibland.
Han säger att han vet vad som hänt och jag får berätta lite runtomkring och hur jag mår idag. Sedan börjar han dividera med sig själv och mig vad han ska sätta för diagnos, jag tittar på honom mest blankt och zonar ut hans prat. Han märker det tydligt och inser att jag inte kommer vara till någon hjälp.
Han säger åt mig att vänta i väntrummet och att han ska be deras kurator ta kontakt med mig. Det tar en stund sedan kommer han med intyget. Stressreaktion blev tydligen diagnosen…
Efter en snabb stund på Sannamarken, Jimmy och jag, verkligen en snabb tur, folk överallt……..
Så la jag mig i soffan, vi gjorde kaffe och jag tog några klunkar innan jag la ner huvudet och sov en stund, när jag vaknade var kaffet kallt.
Jag var vid graven imorse, innan gymet, jag grät en skvätt, undrade om det är varmt eller kallt där han är älsklingen, det var ju så kallt ute. Längtade tillbaka till stunderna där jag fått värma honom efter en kylig dag, slutar det göra så här ont någon gång?
Jimmy blir orolig för mig, jag är så trött, jag är så ledsen ibland och jag kan vända på en femöring i humöret. Han behöver inte vara orolig, jag kommer klara det här, men det kommer ta tid, det bästa han kan göra är att hålla om mig, ge mig kraft och trygghet.
En dag i taget!
Kroppen protesterar!
Min spänningsnivå tycks stigit idag, efter en förmiddag med samtal till försäkringskassan, pappershantering etc och några nätter med väldigt dåligt med sömn, så är jag trött.
När Jimmy kom hem och vi ätit lunch beslöt vi ta en promenad. Vi kom ett par kilometer innan jag blev kraftigt yr i huvudet. Vi tog oss hem så jag fick lägga mig att vila. Lite känslan att hjärnan överhettats.
Det tog mig ett par timmar i soffan att återfå balans igen. Sen hör och häpna återkom försäkringskassan till mig, det var en trevlig och tillmötesgående människa som ringde. Hon började med ursäktsharangen med sommar folk borta bla bla bla. Jag ignorerade och hon fortsatte väldigt effektivt och vårdbidraget är nu godkänt för 4 månader från 1/6.
Igår var vi vid graven och gjorde lite fint, en sovande ängelpojke, blå Ljung och en ljuslykta. Älsklingen ska ha det fint!
Upp och ner och sen ner och upp igen…..
Jag har börjat klara mer saker, ringa samtal, svara på iallafall några sms och mail. Dock risk för överhettning uppenbarligen, en dag i taget!
Stunder
Det finns stunder där jag tycker allt är ok, det funkar, jag är ok! Plötsligt från ingenstans är det som en knytnäve i magen och en kniv i hjärtat på samma gång. Smärtan är outhärdlig en sekund när jag igen inser…. Han är borta…